fan vad bra men ändå inte :)
Mitt liv.
Jag föddes i uppsala. Och bodde där i ett halvår.
Jag flyttade sedan till en lägenhet i kisa. Där bodde jag tills jag var 12 månader exakt.
Sedan flyttade vi återigen, till en herrgård i håredal.
där bodde jag tills jag var 3 år gammal.
Sedan flyttade vi återigen till en lägenhet i kisa.
där växte jag upp och gick på dagis.
Jag fick en allrabästavän som hette Peter.
Han var min själsfrände.
Sedan flyttade vi till norrköping. Jag var liten och rädd , för att jag var tvungen att släppa Peter.
Men det kunde jag inte bestämma själv...
Men när jag gick här på dagis i norrköping var jag alltid fröknarnas lilla ''gosegris''.
Ville aldrig lämnas ensam. Så Lärarna fick passa mig dagligen.
Men sedan gick jag upp i 6års. där fick jag nya kompisar. Men ingen kunde mäta sig med Peter.
Jag liksom gick upp i åren.
Det blev jobbigt. För redan i 4:an nu så blev jag dryg och uppkäftih. Det kunde man inte tänka sej med tanke på hur gosig & så jag var när ja var liteen.
Men ja, tydligen.
Det gick vidare och jag blev mer dryg.
Det berodde nog på hur jag kände mig efter att min pappa hade dött.
Jag klarade mig knappt. Men jag får stå ut. Vad fan ska jag göra då?
jag känner bara att jag vill dö så att jag får komma upp till honom och träffa honom igen.
Jag mår också dåligt av att jag bråkar med mamma och käftar om att stefan inte verkar bry sig om oss. Jag tror jag fått ätstörningar.
Jag vet inte, är så deprimerad nu och ledsen på allt och alla nu. Jag orkar inte.
Men jag hoppas att alla mina kompisar stöttar mig.
Men ingen tror på mig att jag mår såhär.
Jag går nu i 5:an och ska snart upp i 6:an.
Jag har fått vänner som jag älskar. Men jag vet inte.
Jag känner bara (med det där att jag tror ja har ätproblem) att jag inte kan få i mig någonting. och då blir det automatiskt att jag äter tillexempel 2 köttbullar sen blir jag ''mätt''
jag klarar egentligen inte att jag inte äter något nästan.
Men det känns som om jag ska kräkas :S
men jag försöker.
jag hare ju lite svårt också med det att jagkänner att jag blir nedtryckt av mina kompisar, av daniella , av mamma ibland tillochmed...
MenMen.
Du vet ni lite om mitt liv. kommentera inte ''Finns'' om ni inte gör det.
Jag kanske inte är den du allra helst vill prata med om sånt här, men jag tänkte bara säga att jag är bra på att lyssna och jag är bra på att bry mig. Det är bara att skriva till mig på msn, komma fram till mig i stallet eller så, för som sagt, är det något jag kan så är det att lyssna :)
